Jag har redan flyttat bloggen (jag vet, det gick fort). Men jag hittade en design som passade mig som handen i handsken och den fungarade inte till blogspot. Så nu är jag på blogg.se igen.
Här är den bloggen!
Jag har kopierat de två inlägg jag hade uppe och de ligger nu på blogg.se (samt att jag kopierade alla andra inlägg som jag hade som utkast på den här).
Bara så ni vet typ.
tisdag 18 januari 2011
City of Ashes
Så jag köpte City of Ashes samtidigt med City of Bones och nu är jag mest sur på mig själv att jag inte köpte del tre på samma gång. Jag har beställt City of Glass nu men jag måste fortfarande vänta till kanske torsdag innan jag får sjunka ner i den boken. Så jag är sur.
Titel: City of Ashes
Författare: Cassandra Clare
Sedan förra boken då Valentine fick tag i The Mortal Cup och kan skapa sin egen armé har Jace varit ganska deprimerad, men inte på grund av den armén som kan förstöra hela hans värld (även om inte det gör honom så munter det heller) utan på grund av att han har fått reda på att Valentine är hans far - och att han då är bror till Clary. Jag tycker fortfarande det försvårar, hela den där syskongrejen eftersom jag hejar på Clary och Jace med fanor och egengjorda sånger (ja, jag har skrivit en eller kanske två sånger om två bokkaraktärer, men de är i min dagbok och ingen kommer någonsin att komma åt dem) om dem. Så jag blev redigt sur när Clary blev tillsammans med Simon. Så sur att jag satt och muttrade om att Simon borde dö. Samtidigt blev jag då ledsen när Simon faktiskt dog, haha. Eller förresten han dör ju två gånger. En gång för att bli vampyr och en gång när Valentine skär halsen av honom. Så även om jag inte gillar Simon så mycket så ska han leva men jag önskar att han kan skaffa en egen tjej att vara med. Lycka i slutet när han sedan gjorde slut med Clary. Förbannelse i slutet när Jace säger att han inte vill vara tillsammans med Clary på det sättet utan bara vill vara hennes bror. Men han sade det säkert bara för att vid ett annat tillfälle så sade Clary att de inte kunde vara tillsammans eftersom det var konstigt (Jace tyckte de kunde vara tillsammans i alla fall och hålla det hemligt, och jag röstar med honom. Lyssna på din storebror Clary) Jag blev så glad när älvdrottningen fick Jace och Clary att kyssa varandra. Jag älskar älvdrottningen för det. Hehe (trots att Simon fick se på, men han kan typ gå och leka Downworlder med Maia).
Men älvdrottningen säger en massa annat också. Som att Jace och Clary har speciella talanger. Jace's är så klart att han är riktigt bra på att slåss och att han är en superb Shadowhunter (på tal om Jace igen så älskar jag att han trots allt inte tappade hela sin gnista i depressionen. Till exempel: "Just because you said dragon demons were extinct -" "I said mostly extinct." Alec jabbed a finger toward him. "Mostly extinct", he said, his voice trembeling with rage, "is NOT EXTINCT ENOUGH." "I see", said Jace. "I'll just have them change the entry in the demonology textbook from 'almost extinct' to 'not extinct enough for Alec. He prefers his monsters really, really extinct'. Will that make you happy?" eller Jace was at the edge of the roof now, looking down, and Clary thought, It can't be, he wouldn't do this, not JAce, and then he stepped off the roof into empty air, as if he were steeping off a porch. Clary screamed out loud as he fell like a stone- And landed lightly on his feet just in front of her. Clary stared with his mouth open as he rose up out of a shallow crouch and grinned at her. "If I made a joke about just dropping in", he said, "would you write me off as a cliché?") medan Clary kan skapa runor som inte finns sedan innana. Det är så att Shadowhunters slåss med hjälp av sina runor som de tatuerar in på kroppen och ingen kan komma på egna runor för de är alla från änglarna (och nu Clary). Hon skapar en så man blir orädd (för Valentine har en demon på sin sida som gör att man ser sin största rädsla komma till liv) och testar den på Alec. Det var hysteriskt när Alec hade den runan, haha, han var så söt. Han var med runans hjälp väldigt nära att berätta för sina föräldrar att han är bög.
Jag borde börja runda av men jag verkar inte ha sagt någonting vettigt igen.
Men det är lika mycket spänningen i den här boken som förra, nästan mer. Oh, juste, jag måste säga någonting om The Inquisitor. Typ, jävla kärring. Allvarligt, jag hatar henne mer än vad jag just nu hatar Valentine. Hon sätter Jace i fängelse för att hon tror att Jace är spion åt Valentine. Vad i helvete! Det värsta med henne är också att hon dör precis när hon ska säga någonting jätte viktigt. Typ ... fan? (Jag är mest glad att hon dog, sätta Jace i fängelse, det borde vara dödsstraff för det. Och ja, jag märkte att jag svor onödigt mycket i de sista meningarna.)
LÄNK TILL BOKEN!
(Clary har rött hår - vilket man ser på omslaget - och jag färgade mitt hår rött hår i fredags. Jag tänkte påpeka det innan Mikaela eller Bissen skulle få för sig att göra det. Jag färgade håret för att Clary har rött hår ja.)
 |
| Clary på omslaget! |
Författare: Cassandra Clare
Sedan förra boken då Valentine fick tag i The Mortal Cup och kan skapa sin egen armé har Jace varit ganska deprimerad, men inte på grund av den armén som kan förstöra hela hans värld (även om inte det gör honom så munter det heller) utan på grund av att han har fått reda på att Valentine är hans far - och att han då är bror till Clary. Jag tycker fortfarande det försvårar, hela den där syskongrejen eftersom jag hejar på Clary och Jace med fanor och egengjorda sånger (ja, jag har skrivit en eller kanske två sånger om två bokkaraktärer, men de är i min dagbok och ingen kommer någonsin att komma åt dem) om dem. Så jag blev redigt sur när Clary blev tillsammans med Simon. Så sur att jag satt och muttrade om att Simon borde dö. Samtidigt blev jag då ledsen när Simon faktiskt dog, haha. Eller förresten han dör ju två gånger. En gång för att bli vampyr och en gång när Valentine skär halsen av honom. Så även om jag inte gillar Simon så mycket så ska han leva men jag önskar att han kan skaffa en egen tjej att vara med. Lycka i slutet när han sedan gjorde slut med Clary. Förbannelse i slutet när Jace säger att han inte vill vara tillsammans med Clary på det sättet utan bara vill vara hennes bror. Men han sade det säkert bara för att vid ett annat tillfälle så sade Clary att de inte kunde vara tillsammans eftersom det var konstigt (Jace tyckte de kunde vara tillsammans i alla fall och hålla det hemligt, och jag röstar med honom. Lyssna på din storebror Clary) Jag blev så glad när älvdrottningen fick Jace och Clary att kyssa varandra. Jag älskar älvdrottningen för det. Hehe (trots att Simon fick se på, men han kan typ gå och leka Downworlder med Maia).
Men älvdrottningen säger en massa annat också. Som att Jace och Clary har speciella talanger. Jace's är så klart att han är riktigt bra på att slåss och att han är en superb Shadowhunter (på tal om Jace igen så älskar jag att han trots allt inte tappade hela sin gnista i depressionen. Till exempel: "Just because you said dragon demons were extinct -" "I said mostly extinct." Alec jabbed a finger toward him. "Mostly extinct", he said, his voice trembeling with rage, "is NOT EXTINCT ENOUGH." "I see", said Jace. "I'll just have them change the entry in the demonology textbook from 'almost extinct' to 'not extinct enough for Alec. He prefers his monsters really, really extinct'. Will that make you happy?" eller Jace was at the edge of the roof now, looking down, and Clary thought, It can't be, he wouldn't do this, not JAce, and then he stepped off the roof into empty air, as if he were steeping off a porch. Clary screamed out loud as he fell like a stone- And landed lightly on his feet just in front of her. Clary stared with his mouth open as he rose up out of a shallow crouch and grinned at her. "If I made a joke about just dropping in", he said, "would you write me off as a cliché?") medan Clary kan skapa runor som inte finns sedan innana. Det är så att Shadowhunters slåss med hjälp av sina runor som de tatuerar in på kroppen och ingen kan komma på egna runor för de är alla från änglarna (och nu Clary). Hon skapar en så man blir orädd (för Valentine har en demon på sin sida som gör att man ser sin största rädsla komma till liv) och testar den på Alec. Det var hysteriskt när Alec hade den runan, haha, han var så söt. Han var med runans hjälp väldigt nära att berätta för sina föräldrar att han är bög.
Jag borde börja runda av men jag verkar inte ha sagt någonting vettigt igen.
Men det är lika mycket spänningen i den här boken som förra, nästan mer. Oh, juste, jag måste säga någonting om The Inquisitor. Typ, jävla kärring. Allvarligt, jag hatar henne mer än vad jag just nu hatar Valentine. Hon sätter Jace i fängelse för att hon tror att Jace är spion åt Valentine. Vad i helvete! Det värsta med henne är också att hon dör precis när hon ska säga någonting jätte viktigt. Typ ... fan? (Jag är mest glad att hon dog, sätta Jace i fängelse, det borde vara dödsstraff för det. Och ja, jag märkte att jag svor onödigt mycket i de sista meningarna.)
LÄNK TILL BOKEN!
(Clary har rött hår - vilket man ser på omslaget - och jag färgade mitt hår rött hår i fredags. Jag tänkte påpeka det innan Mikaela eller Bissen skulle få för sig att göra det. Jag färgade håret för att Clary har rött hår ja.)
måndag 17 januari 2011
City of Bones
Jag har inte bloggat på ett tag. Enkel förklaring är för att jag tappade gnistan. Orkade inte. Så jag har läst böcker och lekt med min nya kamera istället. Så har jag kommit fram till min bloggfokusering (det låter som det tog lång tid att fundera ut det - det gick på två sekunder egentligen). Böcker. Jag vet att jag pratade om böcker innan, men jag har blivit mentalt galen när jag inte kan säga allting jag vill säga (för ingen lyssnar på mig när jag pratar osammanhängande och min mamma börjar springa ifrån mig när hon ser att mina ögon tänds och jag vill prata med henne om en bok som inte hon har läst men som jag älskar och är extremt upphetsad om - för mamma har tröttnat på mig men är nog egentligen för snäll för att säga det, så hon undviker mig bara), så jag tänkte att jag skulle skriva ner allting osammanhängande, göra riktiga meningar av det och sedan redigera det för att göra ett blogginlägg om det.
Och det kommer vara spoilers i mitt bokbabbel. Jag kan inte explodera i ord om jag inte får ta med några spoilers (och för mig är spoilers någonting som ibland för mig att läsa mer).
Titel: City of Bones
Författare: Cassandra Clare
Jag har känt till den här boken i ungefär ett halvår men jag har inte köpt den innan för att andra böcker har kommit mellan (typ Vampire Academy) men när jag fick pengar i julklapp så köpte jag mig ett paket på tio böcker och då var City of Bones en av dem. Och herre jävlar. Det är det bästa jag har läst, utan att överdriva. Det är samma känsla som när jag första gången läste Harry Potter. När jag var klar satt jag och grät hejdlöst. Min syster kommer in och säger seriöst, du gråter för en bok. Jag hulkade fram du förstår inte, den tog slhuhuhut!. Så grät jag lite till.
Så boken utspelar sig i New York i nutid. Clary och hennes bästa vän Simon är ute och dansar då Clary blir vittne till ett mord utfört av tre ungdomar. Självaklart var det inget vanligt mord då den mördade var en demon och de tre ungdomarna var Shadowhunters. Shadowhunters är en hemlig "polis" som dödar onda magiska varelser i världen. I alla fall. Clarys mamma blir kidnappad, Clary hör det genom en mobiltelefon och hon säger typ nej, nej, kom inte hem Clary, det är farligt, stanna där du är. Så vad Clary naturligvis gör då är att rusa hem. Hemma i lägenheten är hennes mamma borta och kvar är en av dem demonerna som tog henne. Den som räddar Clary är en av de tre ungdomarna - Jace. (Jag måste bara få skriva ur mig lite om Jace för han är min favoritkaraktär och jag älskar honom. Jace är underbar. Han har rappa repliker till allting, är stöddig (vilket egentligen inte är en bra egenskap men eftersom det är Jace och Jace är bäst så passar det bra på Jace. Haha. Jace, Jace, Jace. Upprepningar är mitt motto!) Men Jace (haha) har också ett stort hjärta, är hjälten i serien och är väldigt lätt att känna med, så hans sätt att säga precis vad han känner för gör honom till en sådan klockren karaktär. Det där var inte allt jag ville säga, men det räcker så länge.) Clary och Jace åkter till The Institute där de träffar Hodge (och angående Hodge så ... huh? Han var inte min störtsta vad i helvete men jag kände för att strypa honom när han skickade fågeln på Clary) som berättar för Clary om hennes mamma som är en del av den magiska världen utan att att Clary har haft en aning om det. Clarys mamma var nämligen gift med Valentine (den stora onda i serien) och han är också den som har kidnappat Jocelyn (som mamman då heter). Så vad Clary måste göra är att ansluta sig till The Shadowhunters för att rädda sin mamma.
Hela boken får håret på armarna att resa sig. Mina ögon är enorma när jag läser den och jag kunde inte andas några gånger (vilket inte är bra eftersom de säger att böckerna bara ska bli bättre och bättre så jag funderar på om jag ska leta fram min gamla astmamedicin så jag inte dör av syrebrist under läsningen för tredje boken). För hur epic är det inte när de flyr från vampyrerna? På taket där de hittar motorcyklarna och tar en av dem och flyger iväg (Jace's idé så klart)! Eller avsnittet innan när de är på festen hos Magnus Bane (och Magnus Bane fick mig att flina, ännu en klockren karaktär. Trollkarlen som älskar glitter, det är underbart!) och Simon blir förvandlad till råtta! Totalt oväntat. För att inte tala om hur Harry Potter det kändes när den gamla damen egentligen inte var en gammal dam utan var en demon utklädd till den gamla damen! Puh. Så måste jag nämna Jace och Clary igen och den stora grejen mellan dem. De är syskon! Där kände jag för att skrika i ett högt vrål av smärta (jag tror jag gjorde det också). De har ju ett sådant fint band och de är ju kära i varandra och de är ju perfekta för varandra och de ... de ... OHH! Jag är fortfarande lite (mycket) sur för det där. Det förstör! OHH!
Läs boken! Den kostar knappt hundrafemtio kronor så det är så värt det. Den tog mig en natt att läsa ut den. Jag var inte ens trött utan jag bläddrade bara och fick hjärtattacker var och varannan sida. Sedan grät jag - som redan nämnt.
LÄNK!
Så om någon har orkat läsa igenom allt det här så kan jag säga att jag inte ens har nämnt hälften av det som händer utan det är bara bitar av det jag kommer ihåg. Jag har inte ens nämnt Clarys fina födelsedag där Jace bjuder henne på piknick, eller Alec eller Isabelle eller Simon egentligen. Jag har mest babblat runt allting. Hehe ...
Och det kommer vara spoilers i mitt bokbabbel. Jag kan inte explodera i ord om jag inte får ta med några spoilers (och för mig är spoilers någonting som ibland för mig att läsa mer).
 |
| Det är Jace på omslaget! |
Författare: Cassandra Clare
Jag har känt till den här boken i ungefär ett halvår men jag har inte köpt den innan för att andra böcker har kommit mellan (typ Vampire Academy) men när jag fick pengar i julklapp så köpte jag mig ett paket på tio böcker och då var City of Bones en av dem. Och herre jävlar. Det är det bästa jag har läst, utan att överdriva. Det är samma känsla som när jag första gången läste Harry Potter. När jag var klar satt jag och grät hejdlöst. Min syster kommer in och säger seriöst, du gråter för en bok. Jag hulkade fram du förstår inte, den tog slhuhuhut!. Så grät jag lite till.
Så boken utspelar sig i New York i nutid. Clary och hennes bästa vän Simon är ute och dansar då Clary blir vittne till ett mord utfört av tre ungdomar. Självaklart var det inget vanligt mord då den mördade var en demon och de tre ungdomarna var Shadowhunters. Shadowhunters är en hemlig "polis" som dödar onda magiska varelser i världen. I alla fall. Clarys mamma blir kidnappad, Clary hör det genom en mobiltelefon och hon säger typ nej, nej, kom inte hem Clary, det är farligt, stanna där du är. Så vad Clary naturligvis gör då är att rusa hem. Hemma i lägenheten är hennes mamma borta och kvar är en av dem demonerna som tog henne. Den som räddar Clary är en av de tre ungdomarna - Jace. (Jag måste bara få skriva ur mig lite om Jace för han är min favoritkaraktär och jag älskar honom. Jace är underbar. Han har rappa repliker till allting, är stöddig (vilket egentligen inte är en bra egenskap men eftersom det är Jace och Jace är bäst så passar det bra på Jace. Haha. Jace, Jace, Jace. Upprepningar är mitt motto!) Men Jace (haha) har också ett stort hjärta, är hjälten i serien och är väldigt lätt att känna med, så hans sätt att säga precis vad han känner för gör honom till en sådan klockren karaktär. Det där var inte allt jag ville säga, men det räcker så länge.) Clary och Jace åkter till The Institute där de träffar Hodge (och angående Hodge så ... huh? Han var inte min störtsta vad i helvete men jag kände för att strypa honom när han skickade fågeln på Clary) som berättar för Clary om hennes mamma som är en del av den magiska världen utan att att Clary har haft en aning om det. Clarys mamma var nämligen gift med Valentine (den stora onda i serien) och han är också den som har kidnappat Jocelyn (som mamman då heter). Så vad Clary måste göra är att ansluta sig till The Shadowhunters för att rädda sin mamma.
Hela boken får håret på armarna att resa sig. Mina ögon är enorma när jag läser den och jag kunde inte andas några gånger (vilket inte är bra eftersom de säger att böckerna bara ska bli bättre och bättre så jag funderar på om jag ska leta fram min gamla astmamedicin så jag inte dör av syrebrist under läsningen för tredje boken). För hur epic är det inte när de flyr från vampyrerna? På taket där de hittar motorcyklarna och tar en av dem och flyger iväg (Jace's idé så klart)! Eller avsnittet innan när de är på festen hos Magnus Bane (och Magnus Bane fick mig att flina, ännu en klockren karaktär. Trollkarlen som älskar glitter, det är underbart!) och Simon blir förvandlad till råtta! Totalt oväntat. För att inte tala om hur Harry Potter det kändes när den gamla damen egentligen inte var en gammal dam utan var en demon utklädd till den gamla damen! Puh. Så måste jag nämna Jace och Clary igen och den stora grejen mellan dem. De är syskon! Där kände jag för att skrika i ett högt vrål av smärta (jag tror jag gjorde det också). De har ju ett sådant fint band och de är ju kära i varandra och de är ju perfekta för varandra och de ... de ... OHH! Jag är fortfarande lite (mycket) sur för det där. Det förstör! OHH!
Läs boken! Den kostar knappt hundrafemtio kronor så det är så värt det. Den tog mig en natt att läsa ut den. Jag var inte ens trött utan jag bläddrade bara och fick hjärtattacker var och varannan sida. Sedan grät jag - som redan nämnt.
LÄNK!
Så om någon har orkat läsa igenom allt det här så kan jag säga att jag inte ens har nämnt hälften av det som händer utan det är bara bitar av det jag kommer ihåg. Jag har inte ens nämnt Clarys fina födelsedag där Jace bjuder henne på piknick, eller Alec eller Isabelle eller Simon egentligen. Jag har mest babblat runt allting. Hehe ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)