City of Bones

Jag har inte bloggat på ett tag. Enkel förklaring är för att jag tappade gnistan. Orkade inte. Så jag har läst böcker och lekt med min nya kamera istället. Så har jag kommit fram till min bloggfokusering (det låter som det tog lång tid att fundera ut det - det gick på två sekunder egentligen). Böcker. Jag vet att jag pratade om böcker innan, men jag har blivit mentalt galen när jag inte kan säga allting jag vill säga (för ingen lyssnar på mig när jag pratar osammanhängande och min mamma börjar springa ifrån mig när hon ser att mina ögon tänds och jag vill prata med henne om en bok som inte hon har läst men som jag älskar och är extremt upphetsad om - för mamma har tröttnat på mig men är nog egentligen för snäll för att säga det, så hon undviker mig bara), så jag tänkte att jag skulle skriva ner allting osammanhängande, göra riktiga meningar av det och sedan redigera det för att göra ett blogginlägg om det.

Och det kommer vara spoilers i mitt bokbabbel. Jag kan inte explodera i ord om jag inte får ta med några spoilers (och för mig är spoilers någonting som ibland för mig att läsa mer).

Det är Jace på omslaget!

Titel: City of Bones
Författare: Cassandra Clare

Jag har känt till den här boken i ungefär ett halvår men jag har inte köpt den innan för att andra böcker har kommit mellan (typ Vampire Academy) men när jag fick pengar i julklapp så köpte jag mig ett paket på tio böcker och då var City of Bones en av dem. Och herre jävlar. Det är det bästa jag har läst, utan att överdriva. Det är samma känsla som när jag första gången läste Harry Potter. När jag var klar satt jag och grät hejdlöst. Min syster kommer in och säger seriöst, du gråter för en bok. Jag hulkade fram du förstår inte, den tog slhuhuhut!. Så grät jag lite till.

Så boken utspelar sig i New York i nutid. Clary och hennes bästa vän Simon är ute och dansar då Clary blir vittne till ett mord utfört av tre ungdomar. Självaklart var det inget vanligt mord då den mördade var en demon och de tre ungdomarna var Shadowhunters. Shadowhunters är en hemlig "polis" som dödar onda magiska varelser i världen. I alla fall. Clarys mamma blir kidnappad, Clary hör det genom en mobiltelefon och hon säger typ nej, nej, kom inte hem Clary, det är farligt, stanna där du är. Så vad Clary naturligvis gör då är att rusa hem. Hemma i lägenheten är hennes mamma borta och kvar är en av dem demonerna som tog henne. Den som räddar Clary är en av de tre ungdomarna - Jace. (Jag måste bara få skriva ur mig lite om Jace för han är min favoritkaraktär och jag älskar honom. Jace är underbar. Han har rappa repliker till allting, är stöddig (vilket egentligen inte är en bra egenskap men eftersom det är Jace och Jace är bäst så passar det bra på Jace. Haha. Jace, Jace, Jace. Upprepningar är mitt motto!) Men Jace (haha) har också ett stort hjärta, är hjälten i serien och är väldigt lätt att känna med, så hans sätt att säga precis vad han känner för gör honom till en sådan klockren karaktär. Det där var inte allt jag ville säga, men det räcker så länge.) Clary och Jace åkter till The Institute där de träffar Hodge (och angående Hodge så ... huh? Han var inte min störtsta vad i helvete men jag kände för att strypa honom när han skickade fågeln på Clary) som berättar för Clary om hennes mamma som är en del av den magiska världen utan att att Clary har haft en aning om det. Clarys mamma var nämligen gift med Valentine (den stora onda i serien) och han är också den som har kidnappat Jocelyn (som mamman då heter). Så vad Clary måste göra är att ansluta sig till The Shadowhunters för att rädda sin mamma.

Hela boken får håret på armarna att resa sig. Mina ögon är enorma när jag läser den och jag kunde inte andas några gånger (vilket inte är bra eftersom de säger att böckerna bara ska bli bättre och bättre så jag funderar på om jag ska leta fram min gamla astmamedicin så jag inte dör av syrebrist under läsningen för tredje boken). För hur epic är det inte när de flyr från vampyrerna? På taket där de hittar motorcyklarna och tar en av dem och flyger iväg (Jace's idé så klart)! Eller avsnittet innan när de är på festen hos Magnus Bane (och Magnus Bane fick mig att flina, ännu en klockren karaktär. Trollkarlen som älskar glitter, det är underbart!) och Simon blir förvandlad till råtta! Totalt oväntat. För att inte tala om hur Harry Potter det kändes när den gamla damen egentligen inte var en gammal dam utan var en demon utklädd till den gamla damen! Puh. Så måste jag nämna Jace och Clary igen och den stora grejen mellan dem. De är syskon! Där kände jag för att skrika i ett högt vrål av smärta (jag tror jag gjorde det också). De har ju ett sådant fint band och de är ju kära i varandra och de är ju perfekta för varandra och de ... de ... OHH! Jag är fortfarande lite (mycket) sur för det där. Det förstör! OHH!

Läs boken! Den kostar knappt hundrafemtio kronor så det är så värt det. Den tog mig en natt att läsa ut den. Jag var inte ens trött utan jag bläddrade bara och fick hjärtattacker var och varannan sida. Sedan grät jag - som redan nämnt.

LÄNK!

Så om någon har orkat läsa igenom allt det här så kan jag säga att jag inte ens har nämnt hälften av det som händer utan det är bara bitar av det jag kommer ihåg. Jag har inte ens nämnt Clarys fina födelsedag där Jace bjuder henne på piknick, eller Alec eller Isabelle eller Simon egentligen. Jag har mest babblat runt allting. Hehe ...